Tal.

För två år sedan började jag planera för min flytt till Stockholm. För två år sedan skickade jag in min ansökan till den här skolan för att slutföra mina oavslutade gymnasiestudier. Detta var mitt första steg till ett nytt liv. Ett annat liv än det deprimerande liv jag levt under många år. Jag visste nog inte vad jag gav mig in på då. Jag visste ingenting om hur det var att bo själv, att klara sig på egen hand ekonomiskt och att studera långt ifrån den trygghet jag hade haft omkring mig hemma. Jag visste inte ens var jag hade mig själv.

Ett halvår senare flyttade jag hit. Jag minns när jag kom till studentboendet ute på Lidingö. Jag ringde min mamma och skrek av lycka över att jag äntligen hade kommit till startlinjen av det nya livet jag planerat för. Jag hade ännu inte insett vilka utmaningar jag stod inför. Depressionen under de senaste åren hade tagit mig djupt ner till den värsta botten jag någonsin upplevt, och jag visste inte hur djupt den fortfarande satt kvar.

Mitt nya liv började. Skolan satte igång och helt plötslig befann jag mig på helt nya platser och bland helt nya människor jag aldrig tidigare mött. Själv. Ja, det var själv jag bestämt mig för att vara. Och det nya livet jag bestämt mig för att leva skulle ju inte vara så svårt.

Det tog inte lång tid innan motivationen för att slutföra mina satta mål och den lycka jag känt när jag stod där i studentlägenheten första dagen var borta. Tryggheten jag haft kunde jag inte längre känna av. Jag var ensam. Tiden fortsatte utan att jag hann med och jag kämpade för att ta mig upp igen, men krafterna för att stå upp stabilt fanns inte. Att känna sig stabil var något jag länge eftersträvat, men jag kunde aldrig nå den känslan. Året gick och mina mål blev aldrig uppnådda. Jag hade misslyckats totalt, ännu en gång. Jag började istället en sommarkurs för att hålla mig sysselsatt en månad. Jag lyckades bra genom att lägga fokus på enbart ett ämne och jag klarade kursen med bra betyg. Jag kan inte beskriva den känslan av att äntligen känna att man lyckats. Min motivation höjdes och jag kunde inte sluta längta efter att få börja mitt andra år på skolan. Jag började även jobba och kände att arbetsplatsen var en plats jag trivdes mycket bra på. Jag var i en miljö med vuxna människor som var stabila och verkade leva trygga liv. På något konstigt sätt fann jag trygghet i det. Jag började äntligen att trivas i Stockholm.

År två på skolan satte igång och jag mådde bättre än jag någonsin kunnat minnas ha gjort tidigare. Jag skulle nog kunna beskriva det som lycka. Ytterligare nya människor dök nu upp i mitt liv men min fokus var på mig. Jag kände inget behov av att lära känna nya människor. Jag hade mött tillräckligt många nya under mitt första år. Människor som fört mig neråt, men självklart även uppåt. Idag kan jag tänka att jag måste ha varit riktigt korkad som ens tänkte att jag inte hade någon lust att lära känna nya människor. Dessa människor, dessa underbara, intelligenta, kloka, hjärtliga människorna har idag förändrat mitt liv. Någonstans på vägen öppnade de upp dörrar för mig som jag aldrig tidigare sett. Det var som att jag levt instängd i en ask under en evighet som helt plötslig öppnades från ovan. Och inte bara en person öppnade asken, utan flera. De människorna hade sett mig men jag hade inte sett dem.

Jag klev ut på rangliga ben och började se mig omkring och med öppna ögon denna gången. Jag lät mig bli inspirerad. Inspirationen jag fick från dessa människor gav mig ännu mer motivation. Jag började se på mitt liv på ett helt annat sätt. Jag började skapa mig en framtid och ett liv jag länge längtat efter att få leva. Krafterna för att komma någonstans fanns helt plötsligt och jag lät mig omges av dessa människor som nu kommit in i mitt liv. Och det liv jag nu börjat leva var långt ifrån det jag någonsin kunnat tänka mig.

Jag minns en dag då jag gick från bussen mot studentboendet. Jag grät. Men jag grät inte av ledsamhet eller ilska. Jag grät av lycka. Lycka över att vara omgiven av så inspirerande människor som fått mig att komma så långt. Lycka av att vara omgiven av människor som fått mig att breda ut vingarna för att flyga. För det är ju det varje människa gör, och under hela sin livstid. Flyger. Dagen kommer alltid då man breder ut sina vingar för att ta sin första flygtur. Du kommer sen att falla många gånger men du tar dig alltid upp igen för att fortsätta. Känslan av att vara på de höga höjderna nöjer du dig aldrig med att uppleva enbart en gång. Oavsett hur många gånger du faller vill du alltid upp till höjderna igen och du tappar aldrig förmågan att kunna ta dig dit upp. Och det är så jag känner nu. Jag har brett ut mina vingar och flygit några gånger, fallit, men står idag stabil för att ta ny sats. Jag vill ha kunskap. Jag vill ha upplevelser, få färdigheter. Jag vill se. Detta har jag er att tacka för och tro mig när jag säger att ni alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta. Tack, lärare och elever på Lidingö folkhögskola city.